Efter hemkomsten från Vitryssland 1948 började dr. Pressels arbete som skolläkare på Waldorfskolan i Stuttgart ( 1950-1955). I denna fas utvecklades massagen på vaderna: Barn och unga människor hade blivit traumatiserade genom kriget och således störda i sin kontakt till "Moder Jord", vilket yttrade sig i olika symtom. Genom att vaderna blev masserade kunde dessa människor "komma på fötter" igen och fortsätta att gestalta sitt "samtal med jorden". Snart upptäckte han att vaderna bokstavligt talat meddelade grunläggande information om hela människan, som kompletterade diagnosen via ryggen. 
Man får utgå ifrån att växlingen mellan ben- och ryggmassage fr.o.m. nu blev ett väsentligt karaktärsdrag för denna massage.

Dr. Pressel höll sig principiellt till att ena gången behandla benen och andra gången ryggen, med minst tre nätters bearbetningstid emellan. (Mycket sällan gjorde han ett undantag: i en rytm 2:1 några gånger efter varandra, när den "undre" eller "övre" människan behövde en betoning.)
Senare på veckokurserna kunde man visserligen inte hålla sig till tre dygns pauser, men självklart övade man första dagen på benen, nästa på ryggen, osv.
Till denna grundordning som är funderad i den antroposofiska människobilden hör också att i denna massageform ben- och ryggbehandling aldrig kan kombineras utan en osynlig gräns i midjan respekteras (se ovan).
Angående syftet med dessa grundelement (åtskillnaden av undre och övre människa, den växlingen mellan ben- och ryggbehandling, varvid man alltid börjar med benen för att först ansluta sig till basen, till "Moder Jord"), skriver Lies Pressel utförligare i sin uppsats (se literaturlänk).

För andra former av massage med annan greppkvalitet och annan målsättning gäller detta inte, men för dr. Pressels massage är det grundläggande: Benbehandling och ryggbehandling verkar motsatt till varandra och bildar först genom växlingen en läkande pendling. Dessutom förmedlar lemniskatan (se bild) att det som finns uppe till vänster igen dyker upp nere till höger i förvandlad form, och omvänt. För att varsebli detta behöver terapeuten en mycket övad, sensibel varseblivningsförmåga.
Egentligen masseras enbart kroppens baksida, där vi hittar inflytandet från de förhårdnande krafterna. Helt bestämda områden är särskilt väsentliga, medan andra bara lätt omhöljs eller lämnas helt därhän: Tyngdpunkten ligger på akilleshälsenan och utmed kanterna av vadmuskulaturen, vidare på korsbenet, vid trochanter och höftbenkamm, och slutligen utmed ryggraden, begynnande strax ovanför njurarna och ända till skallbasen, med en särskild betoning av sjunde halsvirveln.
Det är alltså inte frågan om en wellness-behandling utan om en målinriktad gestaltning av kroppen, enligt mottot "less is more".
Här blir ett för denna massage väsentligt grundelement tydligt: Det som görs på ett ställe på kroppen har sin verkan helt någon annanstans. Och på samma sätt, det som varseblivas på ett ställe har sin orsak helt någon annanstans. En sammanflätad vävnad av samband och inflytanden avslöjas stegvist, likt en hyroglyf som så att säga kan börja tala och visa sina lagbundenheter för den som är uppmärksam.