Som ung (1922) fick dr. Pressel en gång en serie massagebehandlingar och därmed impulsen att senare befatta sig med massage. Han studerade medicin, blev läkare med naturmedicin och senare homeopati som specialitet och gjorde sitt praktikum i Jena på en klinik för naturmedicin. Sin doktoravhandling skrev han över syfilis.
På hans första mottagning i Bayreuth from. 1933 masserades redan de flesta patienter på ryggen, antagligen också i sidoläge (se bild).

En gammal barnmorska från Königsberg visade honom då hur man sätter koppor. Koppningen var på denna tid fullständigt bortglömd i Tyskland men han skulle sedan göra många erfarenheter med den.
På denna tid lärde han känna antroposofin som blev hans ledstjärna för livet. Här uppstod också hans förhållande till eurytmin och läkeeurytmin, som han fördjupade under hela sitt liv. Senare tillkom många andra konstnärliga terapier. Så deltog han i kurser för målning, modellering, Werbeck-sång, talgestaltning och Bothmer-gymnastik och strävade efter att väcka intresse hos sina patienter för dessa terapier.
Enligt muntlig information ville han på 30-talet vänta med att bli medlem i Antroposofiska Sällskapet så länge där förekom häftiga interna strider som han inte ville bli indragen i.

Senare talade han så gott som aldrig om denna tid och hans medmänniskor drog sig för att pressa honom att berätta. Han var gift med läkaren Anneliese Rausch. De hade två barn, en musikaliskt mycket begåvad son och en genom en vaccineringsskada svårt handikappad dotter.

Under Andra Världskriget blev han inkallad och arbetade i ett fältlasarett i Polen. Några handskrivna häften med texter av Steiner, Goethe och Novalis följde med honom genom denna tid, där han visserligen vårdade sjuka och skadade men inte kunde bota i hans mening. En handgranat blev han tvingad att alltid bära med sig, men, som han en gång berättade, använde han den aldrig.
Ungefär två veckor innan Krigets slut blev han tillfångatagen genom Sovjetarmén. Ungefär samtidigt dog hans fru och barn under ett allierat flyganfall på Bayreuth, vilket han fick reda på senare i fånglägret i Vitryssland.

Han berättade en gång att han var så tacksam för att han aldrig var med om något brutalt våld mot sig eller sina medfångar. Hans språkbegåvning bidrog nog till att det rådde någorlunda mänskliga förhållanden i fånglägret, eftersom han strax började att lära sig ryska och kunde prata med officerarna och fångvakterna. Med en fiol kunde han tilltala sina medfångar kulturellt. Denna fiol togs ifrån honom sammanlagt tre gånger men han kunde köpa tillbaka den för den tobaksranson som han aldrig använde för egen del. 
Under denna treåriga fångenskap hade han till uppgift att sköta om en sjukbarack i lägret. Här använde och fördjupade han nu ryggmassagen, en av de mycket få medel som stod till buds. Medfångar lärdes upp att hjälpa honom. Mycket meningsfullt blev gjort, upplevt och insett, fast det varken fanns massagebänk, handukar, varmvattenflaskor eller olja, trots att man frös och svalt och i den lusiga trängseln inte kunde finna arbetsro. Ännu många år senare kom vykort från alla världens hörn från före detta medfångar som tacksamt kom ihåg tiden i lägret som han genom sitt arbete och sin andliga strävan hade underlättat (t.ex. lästes Faust, sagor och annat).

För den intresserade läsaren finns en muntlig berättelse av Simeon Pressel angående hans tid i Vitryssland, se sista kapitlet.