Kära vänner till Simeon Pressel,
 
när min mor skulle flytta hittade jag en text, skriven med okänd handstil, som jag här vill dela med er. Någon tycks ha skrivit ner en bandupptagning av en muntlig berättelse. Jag minns en kväll, kanske 1969, när vi var på semester i Holland: min far var inbjuden att berätta för medlemmar i Kristensamfundet i Haarlem om sina minnen från Vitryssland; däremellan spelade han även på fiolen, stycken av Bach, som han hade spelat i fångenskapen. En liknande sammankomst tycks mig ligga till grund för den aktuella texten.

Vissa partier verkar inte höras från bandet och är även i ”originalet” punktade…

Andra kan jag inte läsa och visas med (?).

Ett och annat ord har understrukits med röd penna, vilket jag här lyfter fram i fetstil.

Jag tror att dessa understrykningar härstammar från honom själv: på ett ställe har ett avkortat ord blivit kompletterat med den röda pennan, och jag tycker mig känna igen hans handstil.

Texten verkar inte avslutad. Genom att många formuleringar står i presens antar jag att denna berättelse gavs relativt snart efter hans hemkomst från fångenskapen. Namn och datum saknas dock.

Där det står Ryssland bör man tänka Vitryssland.

Renskrivningen gjorde jag 21 augusti 2012. Översättningen till svenska 25 juli 2014.

En varm hälsning från Julia Pressel.



Kära vänner.

När jag här skall berätta ur tre år av rysk krigsfångenskap, som jag fick lov att genomleva, så går...först...som ni kanske kommer att märka under berättelsens gång. Fångenskapen gestaltade sig på två sätt(?). Det första är att...utan det som kamraterna upplevde som stannade därborta. Redan inom de första två åren dog mer än hälften av alla fångar som kom till Ryssland. Senare blev förhållandena något bättre; det kommer att belysas senare angående hög motståndskraft, särskilda egenskaper (?), ny utveckling; Egenskaper (?) för att övervinna just sådana situationer. Hur kommer det sig att så många inte höll stånd – i en chock är ju mycket inneslutet. De flesta av oss har ju redan upplevt någon chock och kan föreställa sig att en människa som blir utsatt för dessa chocker från olika håll...inte längre hinner övervinna dem och hamnar i ett tillstånd som betecknas som hårdhet.

Redan i de första lägren som jag kom igenom kunde man uppleva att människor inte längre tog del av sin omgivning, utan slött grubblade för sig själva och på sin höjd funderade över när nästa måltid skulle bli av. Jag fick läsa i någons dagbok: ”Idag hände heller inget nytt; inte heller idag fick vi någon tobak; idag fick officerarna tobak och vi igen inte!” Så ser dagen ut för en genomsnittsfånge under denna tid. Väldigt många sysslade enbart med detta. Jag kan säga att jag förblev fullständigt fri från denna slags fången...En gång var jag också på väg, på sommaren, när svalorna drog genom luften, att jag tyckte att de hade det bättre än jag. Ack så dumt!...Tvärtom, mot fångenskapens slut fick jag ett slags oro inför att återvända till de många möjligheternas frihet.

Nu tillbaka till lägret, till en gång i ett läger som rymmer 10.000 personer men där det för det mesta vistades 35.000. Människorna hittade någonstans en bräda eller en bit papp och byggde sig ett slags vindskydd där de kröp in när det regnade. En gång upplevde jag ett skyfall; taket lyftes bort och det blev flera benbrott. Tillvaron för dessa människor är inte avundsvärd. Min sovplats utmärkte sig genom att det inte regnade där. När man nu går igenom denna gång så ser man hukande och liggande eländiga människor. Tar någon tag i en bit papper eller något annat så rusar genast någon emot den och säger det där är mitt. Från en sten och uppåt har allting en ägare. Vid nästa genomgång under dessa första dagar: man ser människor som sitter i ett hörn och håller i en bit tyg; denna näsduk blir tvättad någon gång och då har fången ett begrepp av sin tillvaro. Denna bild har jag sett gång på gång.

Nästan alla saknar en meningsfull sysselsättning. Att arbeta enligt ryska begrepp är fullständigt meningslöst. Människorna jobbar än här än där. Att prestera till 100%...det finns folk som blir engagerade till 60 eller 80%. Jag insåg att bedömningen av var och ens arbetsprestation helt enkelt lämnas därhän eftersom övervakaren får tillsagd hur mycket han får räkna som 100%, osv. Här spelar sympati och antipati en stor roll. Att arbeta som läkare...snabbt...man ser även idrottsmän som förgås eländigt. En sexdagars-tävlingscyklist såg jag dö av…; vidare en boxare som under först sommaren ännu uppträdde; eller en hinderlöpare...en elit-tennisspelare.

Timmarna fram till döden är enkla att beskriva. Utifrån ser det ut på följande vis: Slöheten tilltar; i början stiger de ännu upp för att äta, sedan får andra bära fram maten till dem och en dag lämnar de sin mat orörd; sedan får de diarré: Under de sista tre...reaktion att beteckna. Sedan är de andligt frånvarande och det går knappast att säga hur dessa människor har dött. Såhär ser döden ut för 99% av krigsfångarna som inte dog av sjukdomar. En endaste gång har jag sett en dödskamp i samband med difteri. Jag har sett åtminstone 100 dö där de försvann ur ett tillstånd av fullständig hälsa och kraft; de vissnade sakta bort. Epidemier har jag så gott som inte varit med om. Jag ensam hade att sköta 800. Tyfus (?); en isoleringsmöjlighet fanns då ännu inte.

I de flesta lägren var det illa. De sjuka som av en läkare blivit intagna till...blev förr eller senare uthämtade igen av en officer. Tyvärr bidrog till detta även tyska lägeransvariga och jag håller inte tyst om det. En dag pryglades en människa ut i arbete som dog ännu samma eftermiddag; men för ryska begrepp är detta vardagligt. Någon glädje förekom inte under hela tiden. Sedan infördes mottagningstider som hölls i en underjordisk bunker. Fönster, dörrar och belysning fanns inte. Det kom in ljus genom en öppning som på nätterna blockerades med sängar. Människorna stod i kö och fick utelämna sina besvär; oftast med blåsan: Herr doktor jag kan inte hålla mig, jag är ständigt blöt. Under första sommaren 1945 var dessa besvär särskilt häftiga; en gåta som inte går att förklara enligt gängse synsätt.

Efter en tid fick vi mediciner och halmsäckar; innan sov vi direkt på brädorna. Vi fick täcken; men de togs ifrån oss igen. Till detta var de tyska soldaterna lika skyldiga som ryssarna. Täckena togs ifrån oss för att kunna säljas vidare. Runt lägerstängslet stod civilbefolkningen och hela dagen sköttes affärer: Skor byttes mot en portion tobak. Men de ryska vakterna tog ifrån civilbefolkningen alltihopa så att de inte skulle kunna sälja vidare. En ung man sålde hela sin uniform tre gånger, senare fick han en ny av en mildsinnad lägerledare. Detta fenomen går inte att fatta.

Många gånger kunde jag inte hjälpa mer än genom uppmuntran. Jag Jag försökte att dra in människorna i verkligheten igen. Jag kom ihåg från en text att en läkare...på kraften, även ljudstyrkan. Ofta återstod mig inget annat än att vråla åt folk. Det fanns ingen annan väg att hämta dem tillbaka till verkligheten. Det andra som jag kunde göra var att ge massage. Jag är själv en stor vän av massage. Förut har jag sysslat mycket med den och den har visat sig verksam så länge som man har friska händer. De svåraste fallen masserade jag själv. Jag letade efter lämpliga hjälpare. Krigsfången gör dock ingenting som han inte blir tvingad till. Men snart fanns några som kunde massera. Flera gånger lät jag alla som arbetade i min avdelning träda fram på rad på morgonen och alla fick bearbeta ryggen på den som stod framför dem. På detta vis hittade jag en mycket duktig massör. Jag plockade ut honom och senare blev han min främsta vårdare och massör.

Från detta läger som låg i skogen kom jag till ett lasarett på grund av egen sjukdom. En till två dagar får man vänta på sin tur. De flesta anländer på lördag och förrän måndag tas man inte emot. När man ligger i väntrummet brukar alltid några dö. När jag skickades dit dog den förste redan innan han hade lämnat skogslägret; näste man dog på tåget; den tredje när vi lastades av; ingen under väntetiden. Till slut blir den sjuke avklädd och förlorar på det sättet all privategendom. Tillbaka får han sin sked, tobak, handduk, eventuellt också tandborsten ifall han äger en sådan ”lyxgrej”. Sedan skall han in i badet. Det är en slags tvättstuga med något som liknar hinkar. Hålen i dem är tilltäppta med trasor så att vattnet rinner saktare. Detta är den så kallade avlusningen. Därefter kommer den sjuke till baracken, i underkläderna, oavsett om det är snöstorm eller inte. Toaletten är utomhus, med ett tak över. För övrigt helt öppen för insyn; ty all skamkänsla har med tiden slocknat fullständigt.

Efter att jag hade stått ut en vinter där, med en...kom sommaren och läkarna fick tillfälle att gå ut till skogen (lasarettet bestod av två baracker som var fullbelagda); till att börja med frivilligt tillsammans med gruppen som måste hämta ved. Ryssen har en egen princip: Varje dag hämtar man endast så mycket ved som man behöver just den dagen. Hos ryssarna jobbar man inte med framförhållning!- Likadant är det med alla livsförnödenheter.- I början gömde soldaterna vedbitar under kudden, men ved-commandern skulle söka igenom allt. Jobbet var för det mesta lätt att hinna med på förmiddagen, så att eftermiddagen var ledig. Snart plockades de första jordgubbarna och björnbären och under tiden hade lägerförvaltningen hunnit bli mer humant inställd. Härmed fick jag tillfälle att samla läkeväxter. Jag kom hem med många buketter och örter. I början såg ryssarna lite skeptiskt på min aktivitet, men senare fick jag officiellt uppdraget att reda in ett stort apotek.

De som inte var svårt sjuka fick följa med mig. Den ryska folkmedicinen är väl ansedd, främjas av universiteten och grundas vetenskapligt. Jag har i de få texter som jag fick läsa angående detta hittat den rätta...Jag minns exempelvis en text där det stod att vitlök, lök och andra kryddväxter innehåller ett ämne som på kort tid (fem minuter) verkar steriliserande. Till slut blev det så att vi fick gå ut varje eftermiddag och ta med de mindre sjuka. Varje läkare drog efter lunchen iväg med 5-10 patienter. Omgivningen där är helt platt och fullständigt tröstlös. Alla mina böcker kunde jag rädda och ta med tillbaka till Tyskland.

På våren överraskades vi av en härlig näktergal-konsert, så som jag aldrig varit med om. Hundratals näktergalar bröt ut i jubel, dag och natt. Nätterna var ganska ljusa. Närmaste ort heter Polrzk. Bara 12-1 rådde skymning. Liknande kändes det i skogarna där växtligheten jublade. I området fanns mycket myr, därför denna kraft. Varje läkare hade ett älsklingsområde och jag gillade skogen, min älsklingsskog. Nu var det vackert att se, hur människorna tinade upp lite i denna natur. Ofta förlorade de sig mycket starkt i denna natur. Men de blev snart också mer levande igen.

Nu vill jag berätta vad jag försökte. Jag vill använda uttrycket: att öppna upp en människa! Denna öppning kunde ju redan iakttas när de tinade upp i naturen. Jag har samlat en liten krets människor runt mig med vilka jag kunde läsa Goethes Faust, del 1 och 2 fanns att tillgå. En enda av dem kände till något av Dr. Steiner; det var en ”basier” (?) från Schlesien. Med tiden växte kretsen; det hölls föredrag. Hantverksmästarna ombads att hålla föredrag. Senare, när det var tre eller fyra i gruppen, började jag prata direkt om antroposofin med dem. ”Morgenstern”. Vi började nu att förkorta de långa vinterkvällarna och tala ut om annat. Snart hade var och en lärt sig något utantill och det gav oss en slags högtidsstund med Morgenstern, och Ledsatser. Snart blev det nödvändigt att genomarbeta vissa ämnen mer omsorgsfullt. Därför valde vi att avsätta en kväll per område. Nästa gång tog en annan ur kretsen hand om kvällen och försökte under en timme att levandegöra allt för oss. Det står klart att vi kom varandra närmare genom dessa försök, inte bara gentemot mig utan även sinsemellan upplevde vi en öppning som det annars inte förekom. Nu måste vi betänka vilken befrielse det måste vara när det lyckas att ur denna kraft bryta sig igenom taket. En sådan upplevelse måste försökas att förmedla även till de andra människorna; och just också att finna vägen till M. i denna miljö och med dessa bostadsförutsättningar!-

Gröt per person två matskedar. Efter sjukdomen denna gröt även till mig: kvaliteten var utmärkt och överhuvudtaget var näringens kvalitet särskild god: främst potatis. Brödet är oftast mycket gott, men väldigt saftigt bakat. Hela atmosfären och trängseln och svårigheterna, måste brytas igenom med hjälp av en offensiv andlig stimulans. Detta kunde inte ske utan den hjälp som jag redan hade hittat i antroposofin och som jag fick hämta fram ur minnet. Jag kallar denna attityd för en offensiv. Å andra sidan hade jag gott om tid där, och sedan jag blivit frisk sommaren 46 gick inte en dag utan att jag genomförde kvällsåterblicken och övrig meditativ stimulans. Återblick = skildring av en fånge bakom taggtråd.

Under det sista året var min aktivitet mycket större. Under tiden hade livsmedelsförsörjningen blivit mycket bättre; bostadssituationen var annorlunda. Vi inredde en stor lada som lasarett med enskilda sängar och ett anständigt badrum stod också till förfogande. Jag hade till och med tagit ett badkar. Jag inredde nu ett eget apotek och efterlämnade vid min avresa 30 olika mediciner, en stor vind med läkeörter. Tillverkningen av homeopatiska mediciner stötte i början på vissa svårigheter. Snart efterfrågades de bland ryssarna.- Kvicksilver D6: sonen till lasarett-föreståndaren (?) botade jag med det, och från och med då ansågs mitt apotek som ofarligt.

Gemenskapsbehandling: Min avdelning fick nu ett eget rum. När jag kom in där på morgnarna med 20-40 och ofta upp till 70 patienter så kände jag det redan på vägen dit som en inre prövning, hur mycket krafter kan jag ge dessa människor? Men vi försökte på denna avdelning inte bara att behandla sjukdomarna utan strävade efter att främja gemenskapens liv.

Under adventstiden höll vi förutom föredragen också julsånger och andakter av en katolsk präst. Vi läste Faust och Goethes verk och hans språk kunde då bli en särskild upplevelse. Senare kunde jag på grund av denna upplevelse också högläsa ur böcker av Meister. Alla var flitigt sysselsatta! Senare läste vi noveller; och vi hade tillgång till dikter.

Till slut lite om hur vi gestaltade högtider. Jul är gemenskapens höjdpunkt och så är de tre julhögtiderna som jag har upplevt i Ryssland oförglömliga för mig. Vid den sista julfesten talade först prästen (min vårdare), däremellan var det sång, under tiden hade vi fått tag på sångböcker och noter. Sedan sa jag några ord. Där ställde jag himmelsljuset som hade dykt upp med atombomben i Japan mot det himmelska ljuset i Betlehem som har lyst för mänsklighetens räddning. Sedan talade någon bland patienterna. Till slut spelade vi några sånger som min vårdare hade övat in med mig. En vacker julgran fanns också.